Kulturdebatt om feminism och teater…samt frågan om vem som gömmer sig under grismasken

Posted on May 14, 2012 in News

Grisens centralperspektiv är kritikerns, men också regissörens. Den enskilda publikens perspektiv är emellertid något annat…något utan röst som den universaliserande utsagan med nödvändighet utesluter. Detta är icke att begråta, men att förstå… Vår tids paradox uttrycker sig i en önskad självbild i konflikt med våra handlingar, ett ideal om jämlikhet i konflikt med vad som egentligen strukturerar världen, d.v.s. den starkes rätt att undertrycka den svagare. Det du säger blir sagt för att dölja vad du förtiger.

/Anders Carlsson, Institutet

Äntligen en diskussion om konstnärliga strategier, om varför det ena sättet att gestalta är mer “verksamt” än det andra…

…eller är det frågan om en av frustration frambrytande “kritik av kritiken”?

…har utövarna i det alltmer kodade samspelet med publiken lämnat kritikern bakom sig?

…vad gör isf redaktionerna för att återerövra relevansen?

…vad gör konstnärerna som alienerat iaktar begreppsförvirringen och den bland kritikerna allmänt spridda oviljan att skaffa sig kunskap om den samtida scenkonstens metoder och referenser?

Bakgrund:

Institutet gästspelade med föreställningen Woman på Inkonst 19-21 april. Som ofta förut utlöste Institutets föreställning ett fördömande från mainstream-medias teaterkritiker (på etiska såväl som estetiska grunder). Publiken å andra sidan meddelade en betydligt mer nyanserad och motsägelsefull reception, samt en vilja att tala om sin upplevelse och ställa den i relation till andras. Att denna kulturdebatt nu dyker upp och kretsar kring just Insitutets Woman är sannolikt inte hela saken. Men vad är egentligen saken? Och varför så hårda ord från kritikernas sida? Tänk och döm själv.

 

Malena Forsare, kritiker (recension av Woman publicerad i sydsvenskan)

http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/scenkonst/trynet-fast-i-egna-baken

 

Malena Forsare, kritiker (artikel publicerad i Sydsvenskan)

http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/feminism-vid-fronten

 

Annika Nyman, dramatiker (artikel publicerad i Sydsvenskan)
http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/grunda-analyser

 

Björn Gunnarsson (artikel publicerad i Sydsvenskan)

http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/barnslig-perversion-blir-okritisk

 

Anders Carlsson, Institutets konstnärlige ledare, svarar i sydsvenskan:

http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/-borde-slappa-sargen-

 

—och här en artikel som tyvärr endast publicerats på sociala medier hittils—-

När Sydsvenskan petar sig själv i naveln
av Nils Markus

Malena Forsare påstår väldigt mycket om teater. Både om vad som är relevant feministisk teater och hur teaterdebatten ser ut. Men hon märker inte att hennes resonemang är cirkulärt. Först sågar hon ett verk och sen säger hon: Titta som verket behandlas i media, det är tydligen inte särskilt intressant!

Redan tidigare har Forsare avslöjat en inåtvänd Sydsvenskan-horisont i det hon skriver. I höstas exempelvis, beklagade hon att ingen förhållit sig kritisk till Les Misérables på Malmö Opera – så målar hon en bild av utebliven debatt. Forsare ställer sig själv i opposition till denna påstådda tystnad, hon är kritisk. Och så har hon upptäckt ett ”halvhemligt scenkonstkollektiv” som gör satir på Les Misérables. PotatoPotato är gruppen hon avser. En rimligare beskrivning av PotatoPotato i det läget hade varit ”den stökigaste gruppen i teatermalmö senaste året”. Men Sydsvenskan hade inte tagit dem på allvar, alltså beskrivs de som halvhemliga.

Under senaste tiden har Sydsvenskan lagt tio helsidor (räcker det?) apropå en bok om Carola som en av tidningens egna journalisterna skrivit. Den boken har verkligen slagit igenom, väckt debatt och intresse, eller hur?

Forsares senaste ”upptäckt” är att Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet lyckats väcka debatt medan Institutets Woman inte gjort det. Hon framställer det som ett belägg för att de senare producerar misslyckad feministisk teater. Det kan tyckas märkligt att jämföra en föreställning som spelats uppemot 100 gånger i Stockholm och på turné, samt backats upp av ett enormt intresse i riksmedia med Woman som spelats tre gånger i Malmö. Och visst ja, SCUM är skriven av Valerie Solanas, ett omstritt och världsberömt namn sen 40 år. Trots jämförelsens orimlighet använder Forsare den eftersom den bekräftar hennes sågning.

Att Sydsvenskan är Malmös mest betydande tidning är ett lite sorgligt men obestridligt faktum. Forsares egen recension av Institutet är helt enkelt den viktigaste för en grupp med Malmö-profil. De dryga 2 000 tecken hon fått till sitt förfogande för att skriva om Woman använder hon till att lägga oproportionerligt mycket utrymme på saker utanför själva verket, och upprepar dessutom samma budskap fast med olika formuleringar. (Som journalist känner jag igen greppet. Det är för att fylla ut en text när man inte har något att säga.) Institutet har ägnat över ett år åt förarbete med Woman men efter premiären i Malmö kan Sydsvenskans recensent inte ens koncentrera sig nog för att få ihop en begriplig inledning på sin text. Tvärtom skapar hon en helt onödig och påhittad förvirring kring något så grundläggande som vad föreställningen heter.

Forsares analys begränsar sig till att påpeka att hon inte förstår verket och att i raljanta och hånfulla vändningar kritisera det enligt henne sexistiska innehållet och halvdana framförandet. Men debatt mår bra av nyfikenhet inför det man inte förstår. Och i Malmö är det svårt nog för ambitiös teater som inte skyltar med politiskt korrekta slogans utan att den dominerande tidningen på ett okunnigt vis sablar ner den.

I ”Feminism vid fronten” ställer Forsare ett stort antal verk som hon gillar i kontrast till det misslyckade Institutet. I jämförelsen mellan Stadsteaterns ”Prins Charles känsla” och de numera etablerade PotatoPotatos ”Historia A” framkommer vad hon menar med spjutspetsfeministisk teater: ”Ifråga om analys vinner dock PotatoPotato över storasyster: här serverades historiska figurer vi nätt och jämnt kände namnet på.” Att framhålla PotatoPotatos tillvägagångssätt som analytiskt avancerat får mig att undra vad som är grundkursen. Att ”Historia A” reproducerade en manlig form av historieskrivning medgav de själva inom verket men utan att göra något åt det.
Det kan väl aldrig vara så att Forsare ställer lägre krav på analytisk förmåga hos kvinnliga konstutövare? Vad säger det i så fall om hennes kvinnosyn? Hennes oförmåga att i recensioner säga något meningsfullt om teater mutation är intressant. mutation uppfattar jag som både feministisk och feminismkritisk – och påminner på det viset om Institutet. Men då mutation drivs av kvinnor förmår Forsare inte se att de problematiserar feminism på ett obekvämt sätt utan är säker på att de är feministiska på ”rätt sätt”, även om hon inte förstår hur.

Ett litet tillägg. Jag och två bekanta driver kulturkritik.se (http://kulturkritik.se) där vi skriver långa kritiska texter om bland annat teater i Malmö. Att Sydsvenskan inte ens ger oss en notis när vi uppmärksammar dem på vår existens förvånar inte. Kanske ser de tre gratisarbetande entusiaster som ovälkommen konkurrens eller bara som oväsentliga. Men när Sydsvenskans egna journalister talar om en debatt som inte finns, när den finns, men inte på Sydsvenskan, då far man inte bara med osanning, man missbrukar grovt sin egen position.

Nils Markus Karlsson