Sydsvenskan about WE LOVE AFRICA…

Posted on Oct 21, 2012 in press

Biståndsarbetets drivkrafter

Institutet: We Love Africa (and Africa Loves Us).

Medverkande: Elmer Bäck, Anders Carlsson, Rasmus Slätis, Jakob Öhrman. Text: Anders Carlsson. Regi/Scenografi: Markus Öhrn. Musik: Andreas Catjar. Inkonst, Malmö, 18.10. Spelas även ikväll.

Den lilla radiostyrda helikoptern har under nynnande av ”Valkyriornas ritt” körts in mellan Storebrors (Rasmus Slätis) skinkhalvor. Nu börjar rotorbladen snurra igen, den drar sig ur och lyfter.

Att det över huvud taget är möjligt att åstadkomma sådan precision under vad som verkar vara en kaotisk övergreppsorgie på tramstyska är obegripligt. Men samarbetena mellan Institutet, finska teatergruppen Nya Rampen och regissören Markus Öhrn präglas just av detta. Perfektion och tajmning in i varenda spottloska, i varenda tår, varenda adjektivböjning, allt inlindat i Andreas Catjars hypnotiserande ljud- och musikmattor.

Skådespelarna är instängda i en stor träkub i två våningar och handlingen projiceras på dess utsida. Det är ett snillrikt koncept, och det är frapperande hur mycket verkligare en handling kan te sig när den projiceras mot en vägg istället för att spelas upp på en scen. Det säger åtskilligt om mediernas makt.

Vi är alltså tillbaka i den Josef Fritzl-inspirerade mardröm som var utgångspunkten för förra samarbetet ”Conte d’Amour” (2010). Till skillnad från den gången är patriarkens familj nu utsläppt ur källaren och befinner sig uppe i huset.

Fadern (Jakob Öhrman) styr med järnhand tillsammans med Lillebror (Anders Carlsson) och Storebror utsätts för ständiga övergrepp. Modern (Elmer Bäck) är mestadels passiv och processerna varvas av sånger som ”Fear of the Dark”, ”I Touch Myself”, ”Hello Darkness” och ”Happy People Never Fantasize”.

Under en avsugning får Fadern en uppenbarelse om de fattiga barnen i Afrika. De har inga föräldrar. Han måste dela med sig av sin faderliga godhet. Sin maskulinitet. Det är dags att åter bege sig ner i den mörka källaren, som därmed förvandlas till Afrika.

Föreställningen når sin klimax när Fadern desperat försöker bandagera lemlästade svarta dockor mitt i ett blodbad. Naken tumlar han runt på golvet som en snarad krokodil, samtidigt som Anders Carlsson och Elmer Bäck sjunger Ku Klux Klans motto i utsökt vacker och sakral stämsång: ”Non silba sed anthar. Deo vindice”. Offra dig för andra. Gud kommer att vedergälla dig.

Det är denna offervilja och dess villkor som är föreställningens grundfråga. Vilka är de egentliga drivkrafterna bakom biståndspolitik och volontärarbete? Hur mycket handlar om att verkligen vilja förbättra och göra skillnad? Hur mycket handlar om självbekräftelse och exploatering?

Känns nu allt detta igen, beror det på att föreställningen är väldigt lik ”Conte d’Amour”. Den är mer en variation av föregångaren, än en fortsättning. Problematiken och maktspelen är identiska. Eftersom jag var mycket förtjust i ”Conte d’Amour” har jag inga personliga invändningar mot detta, men jag har svårt att förstå övervägandena som har lett till att skapa en så pass lik uppsättning, för att säga något som egentligen sades tydligare förra gången.

Det finns dock en viktig skillnad. Där övergreppen i ”Conte d’Amour” till en början bara antyddes och mest var något som uppstod i publikens huvuden, äger de nu rum på ett mer explicit sätt, när familjen dessutom befinner sig utanför källaren, alltså mer eller mindre i det offentliga rummet.

När övergreppen utförs av en äcklig gubbe i ett isolerat rum skrivs det spaltkilometer, men när ytterligare ett dussin afrikaner törstar ihjäl på Medelhavet, mitt framför ögonen på europeiska militärfartyg och satelliter, blir det bara en TT-notis på utrikessidorna. Människor har olika värde. Först genom att sluta förneka detta, kan arbetet för jämlikhet påbörjas på ett meningsfullt sätt.

www.sydsvenskan.se

Författare: Tor Billgren

Publicerad 20 oktober 2012 06.30

Uppdaterad 20 oktober 2012 15.17