Teaterrecension: Patriarken och Afrikaprojektet
We love Africa and Africa loves us
Nya Rampen och Institutet
Regi: Markus Öhrn. Manus och research: Anders Carlsson. Musik: Andreas Catjar. Kostym och scenografi: Pia Aleborg. Skulptur och scenografi: Oskar Nilsson. På scenen: Elmer Bäck, Anders Carlsson, Rasmus Slätis, Jakob Öhrman. Teknik: Patrick Tucholski.
Finlandspremiär på mediecentret Lume på Baltic Circle-festivalen 9.11.
I Monika Fagerholms senaste roman har två flickor en lek som heter ”Club of the Outrageous”. I den kan de säga allt möjligt hemskt så länge de på slutet lägger till att det är outrageous, det vill säga upprörande, skandalöst. Jag tänker att det är lite så med Nya Rampens och Institutets teaterprojekt. När de sprattlar i blod, skojar om våld och incest är det som en lek där publiken bjuds på det mest frånstötande de kan komma på.
We love Africa and Africa loves us är den finaste helheten jag sett hittills med finlandssvenska Nya Rampen. Den svenska regissören Markus Öhrn har komponerat bilder som väcker omedelbara reaktioner. Det är som att åka spöktåget på Borgbacken – man liksom rycker till av skräckblandad förtjusning inför varje blodigt och groteskt fejs i tunnelns mörker.
På mediecentret Lumes scen står en träbunker som i en viss ljussättning ser ut som en liten villa. Huset står på en konstgräsmatta, omgiven av ett vitt staket. Den amerikanska drömmen: White picket fence. Det som händer på insidan förmedlas genom video¬projektioner på fasaden som på så sätt blir publikens bioduk. Greppet är tekniskt krävande, men resultatet är så gott som sömlöst. Återkommande är den där skickliga glidningen där något lustigt övergår i något äckligt som man egentligen inte skulle vilja skratta åt.
I källaren
Det förra samarbetet, Conte d’Amour, handlade om den patriarkala strukturen i familjen och samhället där Josef Fritzl, som i 24 år höll sin dotter inlåst och undangömd i en källare, bara är toppen av isberget. Den här gången är hemmets skräckvälde inte tillräckligt för Jakob Öhrmans patriark, en gräslig Vati som gormar på tyska. Han vill inte längre bara sitta bredbent i soffan och trakassera kvinnor, barn och homosexuella utan behöver nu en hel kontinent, Afrika.
Med skakig handkamera leds vi återigen ner i familjen Fritzls källare trots att barnen – Rasmus Slätis och Anders Carlsson – bönar och ber om att slippa. Bland svartmålade babydockor får pappan ge sig hän sitt Afrikaprojekt – en nykolonialism enligt logiken slå först, försök gottgöra sedan. Tematiskt och visuellt påminner det om Coppolas film Apocalypse Now som i sin tur bygger på Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta. Öhrman förvandlas till en naken överste Kurtz där han glider runt som en ål i en blodpöl.
Chockeffekten från Conte d’Amour har ändå avtagit en aning, kanske för att ämnet inte är lika originellt. Men det är sällan, om någonsin, som man ställs inför ett allkonstverk så stort och visuellt fulländat som det här. Öhrns bildspråk präglas av ett äckel och samtidigt en fascination för den västerländska kulturen. Krigslekar och porrfilmsavsugningar kanderas i pop- och rockmusikens sockerlag.
I Andreas Catjars mäktiga ljudvärld kan stämningen växla abrupt. På sätt och vis fungerar We love Africa nästan som en lång musikvideo där tanken ibland tillåts vila till Elmer Bäcks fylliga röst eller Rasmus Slätis pigga version av nittiotalsörhänget I Touch Myself.
Det är förstås häcklande och ironiskt, en värld där ingenting betyder någonting. Under skymtar ändå ett moraliskt projekt som påminner om Conrads budskap om att vi alla exploaterar Afrika och därmed ingår i mörkrets hjärta. Den löjliga familjen som i soffan rofullt pustar ut efter sitt fartfyllda äventyr kan tjäna som ett slags spegelbild.
Isabella Rothberg
Publicerad: 12.11.2012 12.33
Uppdaterad: 13.11.2012 18.29
http://hbl.fi/kultur/recension/2012-11-12/teaterrecension-patriarken-och-afrikaprojektet