“Djuppsykologi möter samtidstrams i Institutets Inneboende”
Teatergruppen Institutet med bas i Malmö och Berlin har väckt en del uppmärksamhet med kontroversiella föreställningar om bland annat Josef Fritzl och Anders Breivik. De blandar teaterns uttryck med dansens och performancekonstens och nu har deras nya föreställning Inneboende just fått sin urpremiär på Kulturhuset i Stockholm. “Inneboende har sitt ursprung och sin slutpunkt i en dröm, men det är inte viktigt att veta vad drömmen betyder”, skriver gruppen själva, Jenny Aschenbrenner har sett.
Ett modersmonster med en kropp som sväller över alla gränser.
Män. Och deras kvinnoskräck.
Den retar mig lite, den stillastående inledningen till Institutets föreställning Inneboende. En tablå där Modern – Bodil Mårtensson iförd en grotesk tjockdräkt – ligger och vältrar sig i rummet till höger och neurotikern – en man med glasögon, tufsigt hår och kostym – skakar sig mellan sängen, skrivbordet, fönstret golvet i rummet till vänster. Och ute i mörkret den hämmade barnmannen som väser sitt uppror i en mikrofon.
Estetiskt men ja, modersmonstret. Känns det inte lite 1900-tal med denna ikoniska fruktan för kvinnans kannibalistiska kropp?
Men – vi stannar inte där, i den tablån.
Det blir betydligt skojigare när djuppsykologiska associationer möter samtidstrams. När Niklas Hansson rullar sig på golvet och berättar den bedårande historien om lilla tussilagon och hur söta nallebjörnen blir styckmördad av lilla krokodilen och nerstoppad i plastpåsar och hur alla är en del av samma naturupplevelse, om och om igen samtidigt som moderskroppen lite omilt knullar neurotikern i rummet bakom honom ..
Ja, det är skoj. När barnsligheterna möter gravallvaret, spexet och spelet om existensen samsas. Stillsamt vackert på ett skruvat sätt när glasögonmannen långsamt förvandlas till en hoande uggla i skogen, knasdrastigt när sonen Belsebub ska hjälpa Modern ur sängen samtidigt som hans kropp läcker våldsam manlighet ur varje muskel – han kan inte sluta gasta.
De två rummen som kropparna rör sig i är små, klaustrofobiska, övervakade av en kamera vars bild emellanåt visas som en projektion. En sorts kamp mot begränsningar pågår, fyra män söker sin plats, en kvinna är stilla inuti sin tjockdräkt, en vandrande livmoder som hotar sluka de frihetslängtande…
Ja man kan ha lite synpunkter på både det ena och det andra, men nästan allt är förlåtet när Niklas Hansson till malande elektroniska ljud distvrålar: “Man måste UT och träffa FOLK”!
Det gör mig på riktigt gott humör. Liksom det vilsamma i att släppa sargen och bara föras med av någon annans hjärnas vindlande associationsbanor.
Lyssna och läs inslaget här!