Vad är teater? Vad skulle det kunna vara? Vad händer när du tillsammans med andra barn får experimentera fram och upptäcka vad teater kan vara helt utifrån dina egna idéer?
Den 24-26 februari 2023 bjöd Institutet och Ôcken Kulturförening in åtta barn i åldrarna 7-10 år till en teaterhelg i Stocksbo kulturhus. De fick tillgång till ett team av vuxna: regissör, scenograf, ljussättare och ljuddesigner som fanns på plats för att förverkliga barnens idéer.
Teaterns barndom
Impulsen till detta projekt kommer från en text av den tyske filosofen Walter Benjamin, Program för den proletära barnteatern. Texten är en polemik av hans samtids ”politiska teater” som han ansåg allt för fostrande, undervisande och bemängd med plakat och slagord. Benjamins text är tillkommen under det post-revolutionära 1920-talet, skriven i direkt dialog med den litauiske regissören Asja Lācis som Benjamin lärde känna under hans resor till Moskva.
Lācis ingick i samma kår av avantgardistiska konstnärer som Majakovskij och Eisenstein. Under åren efter ryska revolutionen bedrev hon en teaterskola för de i Ryssland vid tiden kallade, Besprisorniki – barn som förlorat sina föräldrar under revolutionen. Det dramatiska materialet togs fram tillsammans med barnen och själva arbetet och samvaron tillsammans med barnen på hennes studio i byn Orel var överordnat varje slutgiltig konstprodukt. Teaterns roll, menade hon, var att ställa sig i revolutionens tjänst, något hon samtidigt ansåg var synonymt med att underblåsa en längtan efter frihet från förtryck hos deltagarna. Lācis, liksom många andra konstnärer vid tiden, greps så småningom av Stalins hemliga polis och dömdes för påhittade brott. Hon överlevde dock och kom efter sin frigivning att arbete som regissör i Lettland fram till sin pension, 1958. Lācis dog 1978.
Även Benjamin skulle komma att bli ett offer för den tidens totalitära våld. 1940, på flykt undan nazisterna, lät han ta sitt eget liv i en by i Pyrenéerna. Innan hans död hann han dock ge upphov till ett av 1900-talets märkvärdigaste tänkande. Hans, av judisk mystik, tysk romantisk filosofi och marxistisk dialektik informerade utläggningar om allt från filosofihistorien till barnleksaker, från medeltida sorgespel till de första tecknade biofilmerna har påvisat, gång efter annan, sin ej avtagande kraft och relevans.
Och så har vi då denna märkliga lilla text om barnteatern i vilken Benjamin menar att ”det verkligt revolutionära är det annalkandes hemliga signaler som talar ur de barnsliga gesterna”. Barn, har vi lärt oss av Olle Adolphson, ”är ett folk och de bor i ett främmande land”. Om det skulle Benjamin hålla med, men som tillägg till Adolphsons bild av folkets främmande levnadsvanor och landets geologi utpekar Benjamin även landets ort – på tröskeln till framtiden.
Vi kan inte på något sätt, på det lilla utrymme som jag givit mig själv här, på ett tillräckligt sätt uttömma vad Benjamin lägger fram i sin text (för den intresserade finns länkar till både den tyska originaltexten och en engelsk översättning i slutet av denna text). Istället ska vi undersöka de rent praktiska och metodologiska utsagorna med avsikt att framställa ett sorts inventarium över vad som kvalificerar in under den sortens barnteater som Benjamin föreställer sig.
Det bör tilläggas att kontexten i vilken Benjamin skriver, i direkt anslutning till den ryska avantgardekonsten efter ryska revolutionen 1917, på inga vis liknar vår situation idag. Den riktar sig till ”det proletära partiet” som inte längre kan sägas finnas, men innan dess framtid ännu inte var skriven – innan det blev synonymt med Stalins krigsmaskin och kalla krigets paranoida förföljelser.
Den teaterpedagogik som framträder här har inte heller något med de prydliga raderna av barn i miniatyruniformer som uppför den handfull av partiet godkända, strängt koreograferade, underhållning som kanske uppväcks i sinnet hos vissa. I Benjamins vision står improvisationen i centrum, och syftet är inte att glorifiera partiet utan att erbjuda barnen ett sätt att utforska förhållandet till sina egna och kollektivets gemensamma förmågor och friheter.
- Till skillnad från sin ”borgerliga” motpart, skriver Benjamin, så ska denna barnteater grundas i sanning, sanningen i den situation och den ”objektiva” plats vilken de deltagande barnen och pedagogerna själva befinner sig. Denna situation innefattar såklart inte enbart vår närvaro i den gamla skolan i Stocksbo utan barnets liv i dess helhet. ”Endast i teatern” skriver han, ”förmår livet framträda som en avgränsad plats, inramat i sitt fulla överdåd”.
- Till skillnad från den borgerliga teatern styrs inte denna av något vinstmotiv och är därför inte beroende av att oupphörligen stimulera och underhålla sin publik med sensationer.
- Målet för denna teater är inte föreställningen och om en föreställning skulle uppstå så är det endast som en biprodukt, något som händer i förbifarten, som ett barnsligt skämt.
- Målet för oss pedagoger blir därför inte heller att leda barnet mot uppfyllandet av någon läroplan. Den enda magistern som är närvarande är det kollektiva arbetet och spänningarna som kan uppstå i det och det moraliska arbetet att tillrättavisa och kompensera utförs av barnkollektivet självt genom det dramatiska arbetet – inte av någon moralisk överhöghet.
- Att frånsäga sig rollen som ”moralisk personlighet” frigör pedagogen till ”arbetet med undervisningens sanna genius – observationen”. Att verkligen observera betyder i det här sammanhanget att tyda barnets gester som signaler från en annan värld. En värld i vilken barnet regerar.
- Pedagogens roll består i att assistera barnet i att lösgöra detta signalerande från den rena fantasins värld och leda dem hän mot ett material, mot teaterns uttryck och tekniker.
- I detta arbete är improvisationen central. ”De ’välavrundade’ uppträdanden som folk plågar barnen att producera” skriver han, ”kan aldrig fullt mäta sig i autenticitet med improvisationen”.
- Liksom barndomens åstadkommanden så är teatern inte inriktad på produktens ”evighet”, utan mot gestens ”ögonblick”. Därför utgör teatern den privilegierade platsen för barnets värld.
- Teatern, skriver han slutligen, ”är den stora kreativa pausen i uppfostran. I barnens värld motsvarar den karnevalen för de gamla kulterna.” I denna karnevaleska lek ”fullbordas barndomen” i och med att barnen ges möjlighet att materialisera och iscensätta en annars inre process.
Det är såklart inte helt givet hur en pedagogik grundad på Benjamins program kan se ut till alla delar. Det är heller inte helt givet hur vissa av föreskrifterna kan tänkas förhålla sig till oss idag. Den ”politisk teater” som Benjamin angriper syftar inte till politisk teater i allmänhet utan till den teater som företräddes av Erwin Piscator på Volksbühne i Berlin. Piscator var en uttalad anhängare av kraften i det politiska slagordet och såg det som teaterns sak att både uppfinna och sprida slagord med syfte att fostra sin publik in i ett politiskt ställningstagande.
Även om den teater som Benjamin föreställde sig inspirerades av och kanske även kalkerades på Asja Lācis praktik, så institutionaliserades aldrig detta stubbhuggna program i någon verklig praktik. Det förblev en spekulativ och relativt svårtolkad skrivbordsprodukt. Samtidigt tycker jag mig ana mellan dessa dunkla rader något i själva verket relativt enkelt.
Om jag föreställer mig en teaterpedagogik upprättad runt dessa parametrar uppstår för mig ett sorts laboratorium, i vilket pedagogens uppgift inte längre består i normerande undervisning av det korrekta sättet att förhålla sig till en teknik, ett ämne, en läroplan etc. Istället blir uppgiften att bistå barnen i deras fria utforskande av den föreställningsförmåga de redan besitter och som de har tillägnat sig genom leken.
Ett fritt utforskande förstår jag som insikten om möjligheten att rikta sin fantasi och sina föreställningar in i ett material, att gå från att endast utropa, ”jag är en bil – brum brum”, till att faktiskt bestycka sig själv med hjul och motor.
Vår roll som observatörer och biträden i detta utforskande är såklart inget ointresserat beskådande. Vi vill göra barnteater på detta sätt för att vi tror att det finns något att lära även för oss: När Benjamin utpekar barnen som förmögna att skicka ”hemliga signaler” från framtiden så tror jag han menar något annat än att de besitter någon magisk förmåga till tidsresande.
Man kan till exempel tänka sig att han erbjuder en variation på den gamla sanningen, ”barnen är vår framtid”, konstaterandet att generationerna avlöser varandra och att de unga snart kommer ärva världen efter oss. Men jag tror också att han menar något mer radikalt. Såhär förklarar jag det för mig själv:
Att leka är att uppbåda och försjunka i en situation annan än den givna objektiva verkligheten. Denna aktivitet är i sig redan ett sorts förhållande till tiden som sådan. För att inskärpa denna tidsliga aspekt hos föreställningsförmågan är det enklare att ge några exempel på det mångfaldiga bruk som vi vuxna gör av den.
Redan att deltaga i en förstahjälpen-övning (eller vilken annan övning som helst) består i att försätta sig i och förbereda sig för en annan, potentiellt framtida situation. Att planera en semester består även det i att transportera sig in i en situation som ännu inte infallit. Även våra neuroser och tvångsbeteende utgör ett slags fjärrskådande genom att förneka oss själva vissa framtider: ”om jag gör si kommer utfallet att bli så – katastrof!” På minnets cirkusscen uppträder vi, inför oss själva, utstyrda i clownkostymer, i ångerns oupphörliga repriser av våra misslyckanden och i stressen har vi redan på förhand lidit nederlaget av att ha kommit fram för sent. Samma föreställningsförmåga, fast förfallen från lekens allvarsamma förtjusning, till antingen instrumentell planering, tvångsmässig upprepning eller apokalyptisk uppgivenhet. Stackars oss vuxna.
Att de vuxnas bruk av fantasin och föreställningsförmågan tar sig dessa uttryck får vi förmoda har med de krav som ställs inom den stora värld som utgörs av arbetslivet och den kultur som detta frambringar. Hur mycket vi än kan vantrivas där emellanåt, så är det en värld inom vilken vi vuxna har monopol. Där är det rätta bruket av tingen strikt reglerat, ofta med fog (som i bruket av ett vasst verktyg) andra gånger, som i konvenansen, enligt mer ockulta principer.
Trots idogt insisterande på sin duglighet att kommendera i denna värld, ”jag kan själv!” så är barnen till stor del utestängda från den, samtidigt som de är envåldshärskare över fantasins och lekens domäner. Men leken och de barnsliga fantasierna är dock ett annat sorts rike än det som de vuxna bebor. Barnets fantasiarbete är inte belagt med några krav på produktivitet och deras slott eller kojor är hyresfria. Till skillnad från de vuxna är barnen fria att sysselsätta sig med sin fantasi för dess egen skull.
Vår investering i projektet består inte enbart i att vilja visa barnen att de redan förmår göra teater och att detta skulle kunna vara till glädje för dem. Genom att ta barnens föreställningsförmåga som utgångspunkt och genom att lokalisera denna aktivitet inom teaterns ramverk, hoppas vi även kunna få bevittna ett nytt, från framtiden sprunget, förhållande till vårt yrkes tekniker – en glimt av de första stapplande stegen mot en ny barndom för teatern.
Karl Sjölund, 26 januari, 2023
Med stöd av:
Kulturrådet
Region Norrbotten
Länkar:
ENG
TY
https://www.documenta14.de/de/south/25225_zeichen_einer_anderen_zeit_das_proletarische_theater_als_staette_der_erziehung_texte_von_asja_l_cis_und_walter_benjamin_mit_einer_einfuehrung_von_andris_brinkmanis